"Jag skrev i min lycka nästan utan att tänka. Jag hämtade stoffet ur mitt inre med enbart min känsla. Inte någon gång tidigare hade jag skrivit på det sättet. Innehållet i det jag skrev tycktes ge mig allt jag behövde också för formen. Jag tyckte att det jag skrev kom från marken och människorna som jag mindes från min barndom och att innehållet alltid legat gömt där. Det ingav mig föreställningen att miljön innehöll sin egen form som jag bara hade att förmedla."
Så skriver min gamle fyllbult till polare Ivar Lo-Johansson om hur han skrev statarromanen Godnatt Jord. När jag sent i går kväll stängde av Kaptenskans dumburk så satt jag länge med tom blick och stirrade in i den svarta rutan. Kaptenskan snarkade i fotöljen men i övrigt var det tyst och stilla i den unkna lägenheten. Ivars bok satt som en vinyltapet i sinnet och tomheten efter Bajens skämstillställning kunde inte stämma sämre än det jag tänkte på. Det skulle kunna ha stått så här:
"Vi spelade i vår lycka nästan utan att tänka. Vi hämtade samspelet ur vårt inre med enbart vår känsla. Inte någon gång tidigare hade vi spelat på det sättet. Resultatet av vårt spel tycktes ge oss allt vi behövde också för formen. Jag tyckte att spelet kom från marken och människorna på läktaren som jag mindes från min barndom och att spelets idé alltid legat gömt där. Det ingav oss föreställningen att miljön innehöll sin egen form som vi bara hade att förmedla till de som älskar oss - fansen."
Nu kan Grogg låta gossarna i A-laget läsa minst tre böcker av Ivar och sedan kan de förhoppningsvis gå ut på planen med någon slags stolthet över att få bära den grönvita tröjan och sluta bete sig som fattighjon från Småland.
Jag tog upp Kir-flaskan från golvet och slök den sista droppen av det bittra elixiret. Inte ens innehållet i världens vackraste flaska smakade bra. Jag reste mig upp och svepte kärleksfullt pläden runt Kaptenskan där hon satt och sov. Jag släckte ner ljuset i rummet och såg mig sakta om i dunklet. När jag stängde dörren till lägenheten var det bara tomheten som lyste i natten. Inte en stjärna på himlavalvet och inte ett trafikljud hördes. Det var som om detta var den sista natten på jorden. Vandringen gick trögt och flera gånger stannade jag och andades en smula. Det är ibland tungt att leva även om man är en normalt sorgfri lodis. När jag kom ner till parken hittade jag Acke och Pissningoutside sovandes i ett makabert läge under parkbelysningens sken. Jag svepte över presseningen över de två och satte mig under lindens kala krona.
Godnatt Jord. Imorgon kanske allt känns bättre? Fan trot, sa pastorn och körde ballen i margarinet. Men man ska aldrig säga aldrig, sa flickan och snöt sig i salladsskålen.
Bajen lever - alltid.
//Krille
0